(1590-1641, Madrid) was a Spanish still life painter. More paintings remain of him than biographical data and there is only one known painting remaining. It is only known that he worked in Toledo and Madrid from 1612 to 1626 and, judging by his style, he was trained in Holland. De Espinosa's style is judged to be the transition from Flemish Baroque to Spanish Baroque. Several mural paintings in Spanish churches are also attributed to him; one of these is in Alcaudete.   Related Paintings of Juan Bautista de Espinosa :. | Bodegon de uvas, manzanas y ciruelas | manzanas y ciruelas | Bodegon | manzanas y ciruelas | Still Life Of Fruit |
Related Artists:
Robert Cleveley
British, 1747-1809,was an English maritime painter. His father and twin brother (John Cleveley the Elder, c.1712?C1777, and John Cleveley the Younger, 1747?C1786) were also artists, with John the Younger (and possibly Robert too, to judge from his style) gaining some training in watercolours from Paul Sandby, previously a teacher at the Royal Military Academy, Woolwich. John the Elder had tried and failed to make a living in working in a dockyard, and so did Robert, as a caulker. However, mocked by other dockyard workers for wearing gloves whilst working, John did not enjoy his time there, giving it up and in 1770 volunteering for the navy as a clerk. His first service as a clerk was briefly under Captain William Locker (who acted as patron to artists probably known to John the Elder), then soon afterwards under Captain George Vandeput on his voyage in the Asia to the West Indies and North America, during which time Vandeput became a lifelong friend. The Asia returned in 1777, and from then to the end of his life Robert followed a double career as purser on board various ships stationed in the Home Fleet (though most probably exercising his functions through a deputy for some or all of the time) and as a marine painter. This meant he could exhibit his works as "Robert Cleveley of the Royal Navy". First exhibiting at the Royal Academy in 1780, his specialism was naval battles (though he also produced pictures of royal naval occasions, such as his "View of the Fleet at Spithead Saluting George III at his Review in 1793", now at the National Maritime Museum) and many of his works were reproduced as engravings. Like his brother John, he also exploited their brother James' presence as a carpenter on Captain Cook's third voyage to gain access to art produced on the voyage and to produce art to cash in on the popular demand for South Sea images (eg a 1789 print of A view of Botany Bay). He did, however, still make occasional voyages with Vandeput, such as when he served as eassistant to the clerk of the kitchene in the royal entourage when the royal yacht Princess Augusta (under Vandeput) took Prince William Henry, later Duke of Clarence, to Hanover in July and August 1783.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Antoine Roux
1765-1835